iblandbakarjag

Som ni ser blev det inte tillräckligt med vila igår men vissa saker behövde göras och jag kommer jobba över även den här veckan, så då passade jag på när jag var inställd på det. Idag känner jag i hela kroppen vad jag gjorde igår, musklerna protesterar vilt. Men på ett sätt känns det bra att det är gjort och vissa saker blir bara inte gjorda om inte jag gör dem, roligt värre va?

I förra veckan blev det lite si och så med frukosten, jag tror inte att jag hann äta den hemma någon gång under veckan. Så jag gjorde en annan variant som jag kunde ta med och äta på bussen. Det fungerade även om jag inte var nöjd med det, men stressen över att jag var tvungen att komma i tid fick mej att göra den här kompromissen. Men i fredags var jag så trött att jag glömde göra en smörgås och fick nöja mej med lite nyponsoppa. Jag var lite missnöjd men kunde inte göra något åt det.

Men vid morgonfikat var jag fortfarande hungrig och såg en smaskig kaka med topping! Jag tänkte några minuter men köpte den sedan. Det tog emot att äta kaka till frukostfikat men den hade en mjuk kakbotten och jag var som sagt inte mätt. Det var något slags mjuk pepparkakebotten med en väldigt lätt och fluffig lingonfrosting ovanpå. Smakade okej men var inte det jag egentligen ville ha av kaka just då, men jag blev tillräckligt mätt för att klara mej till lunch.

Igår fick jag ett stort utbrott på yngsten, inte bara en gång utan två gånger. Jag förstår inte att det ska vara så svårt att göra något som jag ber om. Det tar mindre än fem minuter att göra men jag blir så trött på att behöva tjata för att han ska göra det.
Det är samma sak när det är sovdags, det sker efter flera tillsägningar och mothugg som att han redan har gjort allt han ska därför att han gjorde det tidigare, men jag vet att han inte har gjort det och är så trött på att vara tvungen att ta den fajten varje gång. Inte får jag någon hjälp av hans pappa heller, han har redan gått och lagt sig, så det är bara upp till mej att fixa det.

Gissa om jag saknar en vuxen att prata med, hela tiden i mitt fd förhållande.

Jag hoppas att både yngsten och jag har lugnat oss så att vi kan komma överens idag.

Vi hade möten på eftermiddagen i fredags, där vi fick veta hur vi ligger till med arbetet. Just nu är vi överhopade med jobb och det bokstavligen rasar in, både via faxen och via killarna som sorterar upp allt.

Jag fick höra att jag fortfarande hade nästan två timmar kvar att jobba in för förra veckan, då vi alla måste jobba över ett antal extra timmar varje vecka för att vi ska slippa jobba över en lördag istället. Chefen undrade hur jag tänkte komma ikapp med det.

Då fick jag första chocken, vi hade pratat om det veckan innan och jag sa att det är från dag till dag som jag vet om jag orkar stanna kvar. Men jag förstod inte att jag var tvungen att stanna, jag trodde att jag kunde stanna kvar de dagarna som jag orkar även om jag inte gjorde det antal timmar som var bestämt. 

Som ni vet lever jag under en stor press och jag är glad om jag tar mej igenom dagen, och om jag mår dåligt inombords eller är trött (både fysiskt och psykiskt, vilket jag är mer eller mindre varje dag), så blir jag mindre stresstålig och risken att jag går in i väggen igen är överhängande.

Sedan kom chock nummer två, hon sa att jag var tvungen att vara där när min arbetstid börjar, jag får inte komma senare och sedan jobba över för att ta igen tiden som jag missade, vilket jag har gjort hittills när jag har mindre bra dagar. Det har varit en liten tröst att kunna göra det och jag trodde inte att det spelade någon roll, då jag stannar kvar på kvällen och jobbar igen den tiden som jag kom senare på morgonen, varje gång det blir så. Men så får jag inte göra nu och det spelade ingen roll att jag tog igen det efter arbetsdagens slut. Så jag måste tvinga mej upp och tokstressa för att hinna till när jag börjar, sedan måste jag också jobba över mina timmar varje vecka och sen fick jag den sista smällen, jag är tvungen att gå till vårt "arbetshälsoställe" och prata om jag inte klarar det...

Hur mycket ska jag behöva ta? Jag klarar inte hur mycket som helst och jag har redan flera berg på mina axlar som får mej att gå på knäna varje dag.

Hon vet mycket väl hur jag har det och hur jag mår och även att jag gör så mycket som jag klarar av för stunden. Men att då kräva ännu mer och sedan ha mage att tycka att jag måste gå och prata, även om jag själv inte känner att jag behöver det, det var hinken som fick bägaren att rinna över! 

Hon slår undan benen på mej när jag försöker ta mej upp från botten där jag har varit sen före jul! För det var botten, det kände jag, och nu har jag bara vandringen uppåt kvar, men hur ska jag klara av det när hon gör allt för att jag ska halka ner igen? Det är faktiskt så jag känner, att hon slår på en som redan ligger ner. Hur kul är det att ens orka försöka då?

Hon står verkligen inte högt i kurs hos mej och jag vill inte ens se henne.

Fredagen slutade med att jag jobbade över för att jag skulle fylla min kvot och jag satt och grät samtidigt som jag försökte jobba...!!! 

Då undrade jag vilket århundrade jag levde i, så ska ingen behöva ha, ingen ska behöva stå ut med sånt!!

Helgen var inte mycket bättre den, jag var ledsen hela tiden och sov dåligt.

Veckan har varit tung, väldigt tung.

Jag har jobbat och planerat mat hemma, handlat och samtidigt tvättat.

Det har gått men inte mer än så och det är bara en tidsfråga hur länge jag orkar.

Som tur är kom min pratkompis förbi och jag hann ösa ur mej lite, efter det kändes det lite bättre och vi har mailat varje dag så där har jag kunnat ösa ur mej lite till.

Förra lördagen tog jag av mej ena ringen, med mycket vridande men till slut var den av. Under hela veckan har jag varit orolig för att få kommentarer om det men än har jag inte fått några. Igår tog jag av mej den andra ringen och den var svårare att få av, kanterna var inte raka, men jag fick bort den till slut. Fingret var ganska ömt och det är fortfarande insjunket där ringarna har suttit, men jag antar att man inte suddar ut mer än 20 års ringbärande över en natt...

Den här helgen har jag bara vilat, jag känner i händerna att det har varit för mycket. Ett av mina tecken på väggen-stress är just värk i händer och fingrar.

Vi får se hur det går.

Inte direkt så jag vill börja veckan när man redan är trött.

I onsdags tyckte jag att det kändes okej så jag tog mej i kragen och ringde om skilsmässan. När de väl hade hittat vårt ärende så frågade jag varför det tog så lång tid, hans yttrandetid var passerad med råge för den gick ut 8:e december. Ja, sade hon, det undrade hon med.

Ridån gick ner för mej och jag kände hur jag rasade ner i avgrunden igen.

Hon sa att de hade missat att lägga in bevakning på vårt mål och bad om ursäkt, det låg överst i högen och hon skulle genast gå med det till notarien så att jag fick en dom. Men sedan dröjer det tre veckor innan det har gått igenom fast skilsmässodatumet ändras bakåt då.

Vaddå idiotförklaring!!!

Så om jag hade ringt tidigare hade jag kanske redan varit skild nu!?! Men om jag inte hade ringt i onsdags hade dröjt ännu längre...!

Vilket jävla skitsnack!

Jag väntar fortfarande på att pappren ska ramla in i brevlådan så att jag kan få läsa själv, för hon förklarade säkert inte allt som jag behövde veta...

Efter samtalet orkade jag inte mer, jag ringde min jobbarkompis (som redan har gått igenom samma sak), sen loggade jag ut telefonen och gick upp till omklädningsrummet och bara grät.

Hon kom och satt med mej, tröstade mej och lät mej prata om allt, i två timmar och hade suttit kvar ännu längre om jag hade velat. Det var första riktiga gången som hon fick höra allt och det var så skönt att få ur mej det. Jag var så ledsen och sedan att få höra att skilsmässan hade kunnat vara klar tidigare om jag hade ringt, bara för att de hade missat att lägga bevakning på det, skitkul!

Jag menar, hur mycket ska jag behöva ta? Jag ringer till myndigheter, jag frågar när saker blir klara, men vad hade hänt om jag inte hade ringt till alla dessa ställen? Blir så trött på allt krångel, det räcker med att jag kämpar varje dag för att orka med det som är just nu.

Som om inte det är nog så har jag fyllot som kommer på fredagkvällarna och undrar om inte jag vill ha sex?!? Hallå! Vi är under skilsmässa!! Klart som fan att jag inte vill ha sex då, det fattar väl varenda människa!!! 

Tror han det på fullt allvar? Ja det gör han, han säger till och med (på fyllan visserligen men ändå) att han fortfarande vill vara gift med mej...

Jag är så trött på honom och hans fasoner! Det ska bli så skönt att få slippa honom, snart, snart!!

Att bara få vara jag, barnen och djuren, i lugn och ro...