iblandbakarjag

Bara för att förtydliga, det här inlägget påbörjade jag runt den 27 mars och de två senaste inläggen borde komma efter det här, så om ni blir lite förvirrade av ordningen vet ni varför. Så, nu är jag klar.

Nu har det lugnat ner sig lite så jag börjar få aningen mer ork på helgerna och känner en liten baklust sakta krypa fram, men den får ta sin tid, jäktar jag på den så slår det bara bakåt för mej det vet jag.

Förra veckan var jag på förhandsvisning av en film som heter Into the woods, mitt i veckan! Väldigt ovanligt för att vara mej och tråkigt nog var jag där själv, jag hade inte lyckats få med mej någon. Men vad gör man när bokstavligen alla är upptagna? Jag försökte på alla sätt men det gick inte, jaja shit happens som det heter. Filmen var okej, lite rolig ibland men jag skulle nog inte betala för att se den. Men jag fick ändå en liten aha-insikt om att bryta vanor och göra något för mej själv, något jag är väldigt dålig på. Jag ska försöka ta tillvara de här förhandsvisningarna och faktiskt gå på bio även om det är mitt i veckan, jag behöver komma ifrån mer.

Jag såg fram mot helgen och tyckte att det var hyfsat okej just nu, bortsett från stressen över vårt nya datasystem som jag ska skriva manualen för till vår avdelning... Att testa systemet är väl en sak men att beskriva vad vi gör, hur vi gör, vad som händer när vi gör något, det är inte lika lätt. 

Jag skulle sätta igång i fredags men mådde inte bra redan på förmiddagen, hade ont i magen och kände mej hängig. Hade ingen aptit och kände mer och mer för att gå hem, trots att vi hade en efterrättsbuffe på jobbet!! Företaget som lagar mat åt oss hade varit anställda i tio år så de slog på stort och hade något gott kött samt efterrättsbuffe som huvudrätt förra fredagen. Det här var något som jag hade sett fram mot hela veckan, jag menar bara ordet efterrättsbuffe säger allt! Jag tycker ju om efterrätter och en buffe av dem kan få vem som helst att flyga fram längs trottoaren!! Nu blev det lite bortkastat på mej då jag inte var helt frisk men jag tog ett litet kort på godsakerna och försökte att provsmaka dem alla.

Omdömet då? Jag tycker nog inte att det var en buffe i ordets riktiga mening, jag hade förväntat mej mer...men det är nog inte så lätt att ordna något som ska finnas bara under lunchen och samtidigt fungera till många, plus att budgeten kanske inte var så stor. Vad vet jag? Men nä, det var inte i min smak.

Jag kunde gå hem lite tidigare då en kollega stannade sent istället för mej, jag mådde verkligen inte bra vid det här laget. Jag ringde mitt ex och hörde om jag kunde få skjuts hem, kändes som om jag skulle kräkas när som helst. Det händer aldrig nu för tiden, även om vi bor under samma tak så tar jag mej själv till och från jobbet, det är en del av frigörelsen från honom och även ett viktigt steg för min självständighet.

Jodå, han ställde upp, det gör han om det riktigt krisar och det ska han ha heder för. Så jag tog mej till hans jobb, vi åkte hem, jag messade tonåringen att han fick åka och handla efter jobbet, jag orkade inte det, sen tog jag tempen som visade riktig feber och inte lägre temperatur än 37 för en gångs skull som annars är standard för mej...

Jag såg sjuk ut när jag tittade i spegeln, lite blek också, så jag gick och lade mej under dubbla täcken för jag frös så mycket och var kall om både händer och fötter. Till slut lyckades jag somna en stund men vaknade sedan och kände mej låg, väldigt konstig, nästan som att allt var långt borta. Jag tog mej ut till badrummet och sen kände jag mej ännu lägre och nästan lite yr så jag ropade på gubben, jag behövde stöd att hålla mej uppe, och bad honom sätta mej på en stol i hallen då det var närmast.

Sen vaknade jag upp på golvet med kräk på hela mej, jag hade både svimmat och kräkts! Jag kommer inte ihåg något av det och vet bara det familjen har berättat för mej.

Jag var inte helt medveten men minns att jag hörde yngsten prata i telefon, han ringde efter en ambulans, i nästa stund var de där och min lilla skrutt stod bredvid mej med tårarna trillandes, stackarn. Det kan inte vara lätt att se sin mamma bara falla ihop och kräkas (eller tvärtom, jag minns det inte själv...), oavsett hur gammal man är, och jag svimmade ju framför honom i höstas med när jag fick ryggskottet. Usch, det ville jag inte att han skulle behöva gå igenom igen!

I alla fall, ambulansen kom och  tonåringen följde med mej till sjukhuset. De pratade med mej under hela färden och tog både temp och ekg. När vi kom in fick jag byta bår och fick en varm filt över mej, det kändes som himmelriket! De fortsatte att kolla mej, tog blodtryck, mer ekg och stack mej i armen för att ta blodprover. Tråkigt nog gick det inte så bra så de fick byta arm och sticka mej igen... När de var färdiga med stickandet fick jag vätskedropp, lite morfin mot illamåendet och alvedon mot huvudvärken. Jag ville helst inte ha morfin då jag brukar kräkas av det, men de gav mej en väldigt liten dos bara för att se om illamåendet skulle släppa. Jag hade kräkts lite strax innan, medan vi väntade på läkaren. Det var ett evigt rabblande om vem jag var, namn, personnummer och vad som hade hänt. Men det är ju så, ju mer de vet desto lättare kan det vara att hjälpa en.

Jag fick inte komma upp på någon avdelning pga om jag var magsjuk och kunde sprida smittan, så jag blev liggandes i ett bås under flera timmar med konstant övervakning. Efter ett tag började jag känna mej toanödig och det var ett bra tecken, jag var en aning piggare. Visserligen kräktes jag igen så fort jag kom tillbaka till båset men det gick ändå framåt på något sätt.

Jag fick mer dropp och piggnade till mer och mer, låg och slumrade till då och då. Stackars tonåringen fick vara telefonist och sitta och ha tråkigt i många timmar. Men han klagade inte och vek inte från min sida. Till slut kom läkaren tillbaka och hade en diskussion med mej om jag skulle få åka hem eller inte, hon ville inte riktigt släppa mej om det kunde vara något allvarligt. Men efter ett sista blodprov var mina värden mycket bättre och hon sade okej.

Äntligen, kände jag!! Tonåringen lånade mej sin jacka och vi gick ut för att leta efter en taxi. Klockan var då ca tre på morgonen och att åka kommunalt var inte ett alternativ. Vi kom hem, tonåringen värmde lite mat medan jag tog en dusch. Jag var gräsligt trött men visste att jag inte skulle orka byta lakan om jag gick och lade mej medan jag luktade kräk. Tanken på att vakna och fortfarande lukta kräk var inte heller så lockande.

Dagen efter sov jag nästan hela tiden, jag orkade ingenting och mådde konstigt. Kroppen kändes som vid influensa, jag hade ont i huvudet och fortfarande feber. Men det värsta var yrseln, jag behövde stöd för att gå och låg i sängen flera dagar framåt. Det var riktigt obehagligt.

Det gick många dagar innan jag försökte mej på att komma ner till centrum, nästan en vecka, och forfarande kände jag mej väldigt yr. Jag har aldrig upplevt den känslan förut och den har gjort sig påmind flera gånger efteråt, bland annat när jag blev sjuk igen.

Det var en udda vecka som jag inte önskar någon, men ännu mer udda var att min chef hade upplevt nästan samma sak, förutom ambulansfärden då. Men våra symptom var nästan exakt likadana, hur skumt är inte det?