Rensa men behåll ändå ditt jag
Visst är det konstigt med våren? Vips, så börjar det klia i fingrarna efter att få plantera, så massor av fröer och bara sitta på balkongen tills allt har kommit upp. Det upprepar sig vår efter vår...
Men visst är det härligt att sitta där i solen en stund, det förnekar jag inte, fast jag har inte varit ute i solen så mycket under det sista året så jag tar det väldigt försiktigt. En kort stund får räcka så här i början, annars bränner jag mej lätt och det känns bara onödigt. När jag blundar känns det som att jag sitter vid vattnet på en ö i skärgården och jag njuter! Min familj hade segelbåt så vi var ute och seglade mycket när vi var små och de minnena har jag med mej än i dag.
En annan sak med våren är att jag även får lust att röja och rensa här hemma. Det är som att varje litet utrymme ska gås igenom och städas och kasta bort allt onödigt, även om det inte finns något att kasta. Det är till och med så att jag började snegla på mina receptpåsar och kände lite att jag ville bli av med dem för att de samlar damm och tar upp plats (jag vet, då är det illa) men de fick stå kvar, däremot tog jag fram en ny påse att gå igenom och det är lika spännande varje gång. Känslan av att jag ska hitta något nytt recept som jag inte har en aning om att jag hade, är lika stor som att få se ett speciellt recept som jag inte trodde fanns kvar längre. Egentligen är det en receptskatt som jag har, med tanke på att samlingen sträcker sig från 90-talet till idag, och det är kul att se hur de förändras från då till nu.
Under den sista veckan har jag tittat på många filmer, jag har "rensat" lite där med, och jag hittade två som fastnade. Den ena heter 'V som i vendetta' och den andra heter 'Surrogates'. Vendetta kan jag inte riktigt förklara vad den handlar om men efter bara en liten stund var jag fast, den hade något visst. Den andra fick mej att börja fundera på vilken bild vi vill ge andra av oss själva. Vem vill inte se så bra ut som möjligt inför andra? Det vill jag med, ibland i alla fall. Men om alla gömmer sig bakom ett snyggt fusk-yttre och ingen vågar visa vem man egentligen är och hur vi ser ut på riktigt, är det den bild av oss själva som vi alltid vill visa upp? Att vi alltid ska vara så perfekta som möjligt? Hur många av oss är det? Inte jag i alla fall! Även om jag strävar efter att hinna det mesta, både på jobbet och hemma, så har jag insett mina begränsningar.
Jag varken kan eller orkar (eller vill) vara perfekt, för vem ska jag vara det?! Jag är jag och det är alla "mina fel och brister" som gör mej till den jag är, även "mina goda sidor". Allt verkar tillsammans och jag är "bara" en människa, varken mer eller mindre och vem vill inte vara mänsklig? Jag har börjat acceptera att jag inte måste hinna/orka allt, det kommer en dag imorgon också och jag vill gärna finnas kvar för att se morgondagen.
Finns det något bättre än förväntningen inför en helt ny och oförutsägbar dag, en morgondag!
Tänk lite på er själva ibland och släpp några av era krav, om så bara för en dag...
Kramar annoest
Men visst är det härligt att sitta där i solen en stund, det förnekar jag inte, fast jag har inte varit ute i solen så mycket under det sista året så jag tar det väldigt försiktigt. En kort stund får räcka så här i början, annars bränner jag mej lätt och det känns bara onödigt. När jag blundar känns det som att jag sitter vid vattnet på en ö i skärgården och jag njuter! Min familj hade segelbåt så vi var ute och seglade mycket när vi var små och de minnena har jag med mej än i dag.
En annan sak med våren är att jag även får lust att röja och rensa här hemma. Det är som att varje litet utrymme ska gås igenom och städas och kasta bort allt onödigt, även om det inte finns något att kasta. Det är till och med så att jag började snegla på mina receptpåsar och kände lite att jag ville bli av med dem för att de samlar damm och tar upp plats (jag vet, då är det illa) men de fick stå kvar, däremot tog jag fram en ny påse att gå igenom och det är lika spännande varje gång. Känslan av att jag ska hitta något nytt recept som jag inte har en aning om att jag hade, är lika stor som att få se ett speciellt recept som jag inte trodde fanns kvar längre. Egentligen är det en receptskatt som jag har, med tanke på att samlingen sträcker sig från 90-talet till idag, och det är kul att se hur de förändras från då till nu.
Under den sista veckan har jag tittat på många filmer, jag har "rensat" lite där med, och jag hittade två som fastnade. Den ena heter 'V som i vendetta' och den andra heter 'Surrogates'. Vendetta kan jag inte riktigt förklara vad den handlar om men efter bara en liten stund var jag fast, den hade något visst. Den andra fick mej att börja fundera på vilken bild vi vill ge andra av oss själva. Vem vill inte se så bra ut som möjligt inför andra? Det vill jag med, ibland i alla fall. Men om alla gömmer sig bakom ett snyggt fusk-yttre och ingen vågar visa vem man egentligen är och hur vi ser ut på riktigt, är det den bild av oss själva som vi alltid vill visa upp? Att vi alltid ska vara så perfekta som möjligt? Hur många av oss är det? Inte jag i alla fall! Även om jag strävar efter att hinna det mesta, både på jobbet och hemma, så har jag insett mina begränsningar.
Jag varken kan eller orkar (eller vill) vara perfekt, för vem ska jag vara det?! Jag är jag och det är alla "mina fel och brister" som gör mej till den jag är, även "mina goda sidor". Allt verkar tillsammans och jag är "bara" en människa, varken mer eller mindre och vem vill inte vara mänsklig? Jag har börjat acceptera att jag inte måste hinna/orka allt, det kommer en dag imorgon också och jag vill gärna finnas kvar för att se morgondagen.
Finns det något bättre än förväntningen inför en helt ny och oförutsägbar dag, en morgondag!
Tänk lite på er själva ibland och släpp några av era krav, om så bara för en dag...
Kramar annoest
