Det gick inte längre...
Jag klarade nätt och jämnt veckan efter min sjukvecka, sedan kraschade jag igen och nu är jag sjukskriven på riktigt. Jag trodde att det skulle räcka med en veckas vila men jag är mer utarbetad än jag någonsin trodde att jag skulle bli och nu är det allvar. Under de senaste tre veckorna har jag aldrig spillt så mycket i hela mitt liv, i början satt jag bara framför teven och såg något som rörde sig, men jag har ingen aning om vad det var jag tittade på, jag kunde inte koncentrera mej. Och minnet ska vi inte prata om, fortfarande kommer jag på saker men de försvinner på en gång igen, att det sedan är väldigt svårt att försöka minnas saker gör det inte lättare. Det är stopp i hjärnan just nu och det enda som fungerar är alla invanda saker, sånt som jag har gjort i så många år för där behöver jag inte tänka på vad det är jag gör. Jag bara gör det men det går inte fort, allt tar så lång tid för mej, vad jag än gör. Så jag accepterar att min kropp och hjärna inte klarar av mer nu, och gör det jag gör i min takt och på mitt sätt.
Vila och sömn samt en daglig promenad för att handla den mat som behövs, eller bussresa ner till centrum beroende på hur slut jag känner mej för stunden. Det är fullt tillräckligt och bara att försöka handla kräver stor ork.
Som tur är har jag en bra chef och jag har träffat bra läkare, som tror mej, bara en sån sak! Jag var väldigt orolig i början men efter att ha pratat med dem en stund så förstår de av sig själva att jag inte mår bra, på riktigt och det gör i sin tur att jag kan släppa en del av oron och koncentrera (försöka i alla fall) mej på att komma tillbaka i min takt. Det går inte att skynda på det här, det första dagarna i den veckan som jag jobbade är väldigt luddiga för mej, men jag kämpade på för jag trodde att det räckte, så fel jag hade...
Nu börjar jag lugna ner mej och gör det jag känner att jag klarar av vid det tillfället och framförallt så drar jag mej inte ett dugg för att säga åt familjen att göra saker åt mej som jag inte orkar med. De hjälper visserligen till
mycket mer nu och det måste dem om jag ska kunna bli bra igen. Det är tyvärr inte så att de alltid har hjälpt till så mycket som jag har önskat/sagt till om men nu vet alla, inklusive minstingen, att de måste hjälpa till för att jag ska orka.
Visst tänker jag ofta att 'nu när jag ändå är hemma kan jag göra det eller det', men jag kommer aldrig dit. Tanken försvinner på en gång och jag inser själv, under tiden som jag tänker det, att det är omöjligt nu. Jag ska inte behöva göra såna saker och det kanske är därför som jag släpper tanken lika fort, eller så är det för att jag inte klarar av att göra andra saker.
Kalaset, det var bara de allra närmsta, mina föräldrar, systrar med familjer men det räckte till och blev över. Så fort alla hade gått gick jag och lade mej och sov ett par timmar, jag var utmattad. Inte av städning och fixande inför klalaset utan av att vara med dem, och det är ändå människor som står mej nära! Det är lite skrämmande och så pass illa tror jag inte ens att mina föräldrar anade att det var. Jag hoppas att det inte behöver få reda på allt, det är ändå mamma och pappa och de börjar bli gamla så jag är mer rädd om dem nu.
Om jag har massor av stavfel så vet ni varför, energin/koncentrationen räcker inte till mer än det viktigaste.
Ta hand om er själva och njut av de små stunderna, för er egen skull.
Kramar Annoest
Vila och sömn samt en daglig promenad för att handla den mat som behövs, eller bussresa ner till centrum beroende på hur slut jag känner mej för stunden. Det är fullt tillräckligt och bara att försöka handla kräver stor ork.
Som tur är har jag en bra chef och jag har träffat bra läkare, som tror mej, bara en sån sak! Jag var väldigt orolig i början men efter att ha pratat med dem en stund så förstår de av sig själva att jag inte mår bra, på riktigt och det gör i sin tur att jag kan släppa en del av oron och koncentrera (försöka i alla fall) mej på att komma tillbaka i min takt. Det går inte att skynda på det här, det första dagarna i den veckan som jag jobbade är väldigt luddiga för mej, men jag kämpade på för jag trodde att det räckte, så fel jag hade...
Nu börjar jag lugna ner mej och gör det jag känner att jag klarar av vid det tillfället och framförallt så drar jag mej inte ett dugg för att säga åt familjen att göra saker åt mej som jag inte orkar med. De hjälper visserligen till
mycket mer nu och det måste dem om jag ska kunna bli bra igen. Det är tyvärr inte så att de alltid har hjälpt till så mycket som jag har önskat/sagt till om men nu vet alla, inklusive minstingen, att de måste hjälpa till för att jag ska orka.
Visst tänker jag ofta att 'nu när jag ändå är hemma kan jag göra det eller det', men jag kommer aldrig dit. Tanken försvinner på en gång och jag inser själv, under tiden som jag tänker det, att det är omöjligt nu. Jag ska inte behöva göra såna saker och det kanske är därför som jag släpper tanken lika fort, eller så är det för att jag inte klarar av att göra andra saker.
Kalaset, det var bara de allra närmsta, mina föräldrar, systrar med familjer men det räckte till och blev över. Så fort alla hade gått gick jag och lade mej och sov ett par timmar, jag var utmattad. Inte av städning och fixande inför klalaset utan av att vara med dem, och det är ändå människor som står mej nära! Det är lite skrämmande och så pass illa tror jag inte ens att mina föräldrar anade att det var. Jag hoppas att det inte behöver få reda på allt, det är ändå mamma och pappa och de börjar bli gamla så jag är mer rädd om dem nu.
Om jag har massor av stavfel så vet ni varför, energin/koncentrationen räcker inte till mer än det viktigaste.
Ta hand om er själva och njut av de små stunderna, för er egen skull.
Kramar Annoest
