Utarbetad
Dagen efter min födelsedag skulle jag bara ta det lugnt och kanske baka en liten kaka...det slutade med att jag insåg att jag höll på att gå in i den berömda väggen. Jag var så slut, trött, ledsen, grinig, you name it. När jag blev gråtfärdig för att min yngsta son inte åt upp mackan insåg jag hur slutkörd jag verkligen var, så jag gjorde inget under resten av helgen, jag dukade inte ens undan mina mattallrikar!
Det har hänt någon gång tidigare att jag har känt mina begränsningar, då jag har varit nära väggen, men det har känts annorlunda mot nu. Jag vet att all övertid har tagit hårt på mej men jag insåg inte hur hårt det tog.
På måndagen ringde jag min chef och sa 'jag stannar hemma ett par dagar, jag orkar inte'. Det enda hon sa var 'ta det lugnt nu och gör INGENTING, vila upp dej'. Hon förstod och sa inget mer om det, hon har inte ens ringt under veckan för att kolla hur jag mådde utan bara låtit mej vara ifred och det var det bästa hon kunde gjort med tanke på hur jag mådde. Så skönt att slippa tänka, jag har sovit, vilat, tittat på filmer och bara varvat ner. Inte fixat det eller passa på att göra ditten eller datten, bara varvat ner.
Imorgon är det dags att jobba igen, men nu tänker jag låta bli övertiden de första veckorna, jag måste ta det lugnare. Sedan råkar det också vara en massa föräldramöten, kvartssamtal och en födelsedag i den kommande veckan och den följande så det räcker mer än väl.
Lusten att baka börjar komma tillbaka men orken är inte riktigt med mej ännu, så jag väntar ett tag till. Jag förvarnade det blivande födelsedagsbarnet att det nog bara blir köpekakor den här gången men det var helt okej
för honom. Jag orkar inte baka till hans kalas den här gången tyvärr, men det tar jag igen en annan gång, det vet både han och jag.
Om jag fick välja skulle jag vara hemma en vecka till för att få tillbaka hela gnistan, men det här får räcka nu plus att jag vet att det inte blir någon övertid på minst två veckor. De får lov att klara sig själva (och det kan dem men det inser de inte alltid själva).
Jag har en påse med köpekakor till jobbet som vi ska smaska i oss när vi tar det traditionsenliga födelsefikat och det ska bli roligt. Vi har olika rasttider på min avdelning, men vid såna här tillfällen samlar vi ihop oss.
Kram på er och fika mera, det är livsnödvändigt!!
Annoest
Det har hänt någon gång tidigare att jag har känt mina begränsningar, då jag har varit nära väggen, men det har känts annorlunda mot nu. Jag vet att all övertid har tagit hårt på mej men jag insåg inte hur hårt det tog.
På måndagen ringde jag min chef och sa 'jag stannar hemma ett par dagar, jag orkar inte'. Det enda hon sa var 'ta det lugnt nu och gör INGENTING, vila upp dej'. Hon förstod och sa inget mer om det, hon har inte ens ringt under veckan för att kolla hur jag mådde utan bara låtit mej vara ifred och det var det bästa hon kunde gjort med tanke på hur jag mådde. Så skönt att slippa tänka, jag har sovit, vilat, tittat på filmer och bara varvat ner. Inte fixat det eller passa på att göra ditten eller datten, bara varvat ner.
Imorgon är det dags att jobba igen, men nu tänker jag låta bli övertiden de första veckorna, jag måste ta det lugnare. Sedan råkar det också vara en massa föräldramöten, kvartssamtal och en födelsedag i den kommande veckan och den följande så det räcker mer än väl.
Lusten att baka börjar komma tillbaka men orken är inte riktigt med mej ännu, så jag väntar ett tag till. Jag förvarnade det blivande födelsedagsbarnet att det nog bara blir köpekakor den här gången men det var helt okej
för honom. Jag orkar inte baka till hans kalas den här gången tyvärr, men det tar jag igen en annan gång, det vet både han och jag.
Om jag fick välja skulle jag vara hemma en vecka till för att få tillbaka hela gnistan, men det här får räcka nu plus att jag vet att det inte blir någon övertid på minst två veckor. De får lov att klara sig själva (och det kan dem men det inser de inte alltid själva).
Jag har en påse med köpekakor till jobbet som vi ska smaska i oss när vi tar det traditionsenliga födelsefikat och det ska bli roligt. Vi har olika rasttider på min avdelning, men vid såna här tillfällen samlar vi ihop oss.
Kram på er och fika mera, det är livsnödvändigt!!
Annoest
