iblandbakarjag

Jag mår inte bra.
Igår kom vi överens om att flytta isär och att jag skulle bo kvar med barnen, han ville inte bo kvar här. Jag älskar den här lägenheten och bor gladeligen kvar här!!
Idag kom han hem från jobbet (han som skulle ha varit hemma idag så att vi kunde prata om allt!) och sa att han ville byta den här lägenheten mot en som ligger precis bredvid hans jobb och att jag skulle få flytta! Visst, det är hans lägenhet och en speciell kö som man inte kan ta över hur som helst men ändå! Han sa det precis innan jag och yngsten skulle gå iväg till skolan för upprop och hade dessutom mage att säga att han ville att det skulle gå fort. Det kändes som om han ville att jag redan skulle vara på väg, helst igår! är det straffet för att jag efter många års uthärdande äntligen får ur mej något som jag borde ha sagt för säkert tio år sedan?! Hur tror ni jag kände mej då? Och fortfarande känner mej?
Skolstarten kändes hemsk och jag vill bara bort härifrån, fortast möjligt! Men med min kötid så har jag inte ens en rimlig chans till en hyresrätt och bostadsrätt vill jag helst slippa. Jag har hittat en sajt som kanske kan skaka fram en hyresrätt till mej, om jag har tur men det känns bara jobbigt! Jag vill helst inte flytta från området för yngstens skull, orkar inte börja om i en ny skola, och så trivs jag väldigt bra här.

Om jag hade fått tag på en lägenhet kunde jag börja packa och planera men nu är det bara hemskt! Vi som skulle göra det bästa för barnen... Nu känns det som om vi kommer att bråka ännu mer, om alla saker och att jag inte har flyttat ut ännu!

Jag kan inte sova även fast jag kommer att behöva börja packa ner sånt jag inte använder, redan imorgon, för att allt ska gå smidigare när det väl är dags för flytt. Jag måste också kolla runt i lägenheten för att se vad jag kan tänkas behöva köpa nytt, och försöka hitta pengar att lägga undan till det...

Morgondagen är inget jag ser fram emot, inte förrän jag har hittat ett nytt boende.

Ledsen annoest