Nu
Nu har vi bestämt oss. Vi ska flytta isär, för bådas skull men mest för min. Han sa: äntligen. Jag har väntat på att du skulle säga det.
Jag blev så lättad över att han inte var arg och tårarna bara trillade. Jag borde ha sagt något för flera år sedan men det är först nu som jag har känt mej "mogen" för det. Lite fel ord men jag kom inte på något bättre.
Imorgon ska vi fortsätta prata och då börjar även båda barnen i skolan igen. Timing? Vet inte men det måste bli av nu, jag orkar inte mer.
Han flyttar helst medan jag helst bor kvar så då är det utrett. Problemet blir bara att lyckas få tag i en lägenhet till honom på något sätt, jag har letat runt lite och tror att jag har hittat några bra sidor men det återstår att se.
Morgondagen blir nog inte rolig men vi måste ta oss igenom den, och se den som en ny start.
annoest
