iblandbakarjag

Jag var ju tvungen att visa honom det men det var med dubbla känslor av allt. Reaktionen var inte bra. Man kan nog beskriva den som rasande, kokande men samtidigt iskall. Han läste, en lång stund, de få rader som stod och gick sen ut och rökte. När han kom in sa han bara: vi skiljer oss, du fixar en lägenhet, så slipper ni mej/mitt drickande.

Efter det gick han och lade sig. Jag stod kvar och visste inte om jag skulle gråta eller skratta.

Det är så jag har känt den sista tiden, att det är nog nu, men nu kommer det att ske på hans villkor, med andra ord: ni ska ut så fort som möjligt!

Jaha. Jag får nog acceptera att försöka hitta en lägenhet som inte är i närheten av där vi bor trots allt, men jag vill inte att yngsten inte ska behöva åka en lång sträcka för att komma till skolan och jag vill att han ska få gå kvar in sin klass, i hans skola. Men nu har jag nog inget val längre. 

Helgen kommer att bli tuff, den närmsta månaden likaså, men jag är glad att tonåringen är på praktik ett tag till, så kanske det hinner lugna ner sig en aning tills han ska komma hem. Eller inte.

Imorse åkte han hemifrån mycket tidigare, och utan mej, så nu vet jag vad som väntar.

Annoest