Mycket upp och ner
Ja, inte har det blivit mycket skrivit eller bakat under den senaste månaden. Inspirationen vill inte riktigt infinna sig, men det är väl inte konstigt. Tyvärr orkar jag inte gå in mer på hur allt är just nu och jag försöker ta mej igenom allt fram till studenten, sen får vi se lite mer.
Jag kämpar också med att få ordning på yngstens mage, så att han kan vara i skolan och inte missa mer där...
ibland känns det som ett omöjligt uppdrag, men för hans skull måste jag kämpa. Det är i alla fall lugnare hemma nu, men vi står och stampar lite. Ena stunden vill jag röja och få ordning, i nästa sekund känner jag inte för att göra nåt.
Jobbet är väldigt oinspirerande (läs ointressant) och jag vet inte vad som fattas. Ett bättre liv kanske? Eller ett lugnare åtminstone, det behöver både jag och barnen.
Precis när jag tror att jag orkar med vissa saker som inte var något problem förut, så skiter det sig. Ena dagen kan jag flytta berg medan nästa får mej att vilja krypa ihop i mitt rum.
Jag vet att det blir skillnad när vi bor isär, det hoppas jag i alla fall, men hur allt ska lösa sig tills dess har jag ingen aning om. Jag känner lite som att jag går på reservkrafter och kommer att landa hårt när det är över, men då är det bara jag så jag får inte landa för hårt, då är det bara jag som måste ordna allt. Inte så stor skillnad mot idag eller hur det har varit hittills men det blir det ändå. Fram tills den dagen kommer försöker jag ordna små saker som behöver göras, och om han väljer att delta i det är upp till honom.
Jag är på väg bort från honom, mot en ny väg, men han har svårt att släppa det som har varit, tror inte ens att han har accepterat det fullt ut och då blir det ett bryskt uppvaknande.
Till alla er som kämpar: EN STOR KRAM!!
Annoest
Jag kämpar också med att få ordning på yngstens mage, så att han kan vara i skolan och inte missa mer där...
ibland känns det som ett omöjligt uppdrag, men för hans skull måste jag kämpa. Det är i alla fall lugnare hemma nu, men vi står och stampar lite. Ena stunden vill jag röja och få ordning, i nästa sekund känner jag inte för att göra nåt.
Jobbet är väldigt oinspirerande (läs ointressant) och jag vet inte vad som fattas. Ett bättre liv kanske? Eller ett lugnare åtminstone, det behöver både jag och barnen.
Precis när jag tror att jag orkar med vissa saker som inte var något problem förut, så skiter det sig. Ena dagen kan jag flytta berg medan nästa får mej att vilja krypa ihop i mitt rum.
Jag vet att det blir skillnad när vi bor isär, det hoppas jag i alla fall, men hur allt ska lösa sig tills dess har jag ingen aning om. Jag känner lite som att jag går på reservkrafter och kommer att landa hårt när det är över, men då är det bara jag så jag får inte landa för hårt, då är det bara jag som måste ordna allt. Inte så stor skillnad mot idag eller hur det har varit hittills men det blir det ändå. Fram tills den dagen kommer försöker jag ordna små saker som behöver göras, och om han väljer att delta i det är upp till honom.
Jag är på väg bort från honom, mot en ny väg, men han har svårt att släppa det som har varit, tror inte ens att han har accepterat det fullt ut och då blir det ett bryskt uppvaknande.
Till alla er som kämpar: EN STOR KRAM!!
Annoest
