iblandbakarjag

Jag är så arg, så otroligt jävla förbannad!! Vet inte vad jag ska göra!!

Jag har pendlat från orkeslöshet, hopplöshet, till ilska, flytta berg, ja ta mej fan allt under de sista veckorna och jag börjar bli jäävligt trött på det, det räcker NU!

 

Han fattar inte hur jag mår, hur det här påverkar mej när det inte får något avslut, han tror att det kan fortsätta som vanligt så blåser det över, det brukar det ju göra...

Men det gör det inte och jag är så less på att få upptryckt i ansiktet att det här är hans lägenhet och att jag, observera, jag måste hitta en lägenhet till honom om inte jag ska flytta!

Jag och jag och jag, men han då? Det är ju inte så att det här bara kommer från mej? Vi har varit två om allt, tro det eller ej.

 

Så jag börjar känna att jag försöker hitta något till honom, men han ska ha något bra: med andra ord, han gör allt för att göra det svårare för mej. Men då kan han dra någonstans, då hittar jag ett nytt hem till mej och barnen och det är inga problem. Då kan han ta och stoppa upp sin jävla lägenhet!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

 

Hur dum får man vara, hur svårt är det att göra något som resten av familjen mår bättre av, vill han inte det bästa för sina barn? Jag undrar verkligen.

 

Visst, jag vill helst bo kvar. för yngstens närhet till sin skola men det finns gränser, hör ni det, även jag har gränser och jag har fått nog, nu!

 

Ska det vara på det sättet så flyttar jag med glädje härifrån till något eget, det har jag inga problem med och då kan han sitta här i hans jävla lägenhet och göra vad han vill med den, HA!!

 

Förstår ni att jag inte mår bra? Att han har mage???!!!

 

Jag försöker i alla fall, både med att få ordning på yngstens magproblem och att få honom+mej i bättre form.

Vad gör han då? Ingenting, jo förutom att fortsätta skälla på barnen, som om det skulle hjälpa. Det har inte direkt hjälpt hittills men det är bara han som inte fattar det, jävla inkompetenta idiot!

 

Men jag fortsätter sakta att förbereda skilsmässan och att fixa allt praktist, sånt som inte han har en aning om. Allt för att det ska vara klart den dagen jag hittar något, och tro mej, det kommer det att vara!

 

Min ilska pulserar i tinningarna och jag känner hur min mage bubblar av ovisshet, magmedicin nästa, så oroligt är det inombords just nu och så vill jag inte ha det längre.

 

JAG VILL INTE, JAG ORKAR INTE OCH JAG VÄGRAR ATT HA DET SÅ HÄR LÄNGRE!!!!

 

Han kan komma med vad han vill, det här händer vare sig han är med på det eller ej, jag skiter i vad han tycker nu!

 

I hela mitt liv har jag varit den där snälla, tysta och duktiga flickan, ni vet den som håller hårt på rättvisan och gör saker ordentligt för att ´så ska det vara´.

 Det räcker det med nu, det är nog och nu får han vackert acceptera det, annars kör jag över honom.

 

Jag kan och jag vill!!

Ilska är styrka!!