iblandbakarjag

Ibland känner jag för att skriva massor, det finns tillfällen när jag kommer på något som jag vill säga, men efter en stund har det gått över och mitt humör har ändrat sig. Då är jag inte lika sugen på att försöka minnas för att skriva om det längre. Jag har funderat på att ha någon liten bok att skriva ner idéer och sånt i men det känns också lite fel, det är svårt för mej att gå tillbaka och skriva om något när jag inte längre är i det humöret. Så, då kan vi konstatera att jag inte är någon riktig författare, punkt. Men det är skönt att få ventilera mina tankar och känslor någonstans. Även om jag har några få vänner kvar så är det här inget man berättar, inte ens för sin närmaste vän.

Jag har en jobbarkompis som jag kunde öppna mej för och hon förstod mej, hon visste! Jag saknar henne, hon gick också in i väggen några veckor före mej så hon har varit sjukskriven sen dess. Jag vet inte om hon har kommit tillbaka nu för jag vill inte prata med mina arbetskamrater ännu, jag vill bara få vara ifred och komma tillbaka till mej igen, i min egen takt. Det är t o m jobbigt att prata med chefen, hur bra hon än är, men det påminnner mej om jobbet och det är det sista jag vill/behöver.
Faktiskt så blir jag påmind när jag ser vissa affärer och det har gått hyfsat, affärerna kan ju inte slå igen p g a  mej, bara så att jag ska må bra. Men i veckan såg jag något som påminde om min avdelning och då brast det för mej. Jag tänkte bara 'NEJ, NEJ, LÅT MEJ VARA'. Jag vill inte veta hur det är på jobbet, med mina arbetskamrater, jag vill inte komma tillbaka dit, jag VILL verkligen INTE!!!

Ett nytt arbete är vad jag skulle behöva, helst något som har med bakning att öra, då skulle jag må bra inombords. Jag tänker ofta på att baka och jag längtar tills jag står med fingrarna i en deg eller rör ihop en smet.
I somras gjorde jag lite glassrecept och då trivdes jag, men nu när jag verkligen tänker efter så var jag nog på väg in i väggen redan då. Under min första vecka gjorde jag inte mycket, jag vilade mej mest... så jag har nog varit på väg dit längre än jag själv har förstått det.

Idag är det första advent och grannarna i huset mittemot har pyntat sina fönster, inte alla men många. Det är fint och jag vill också ha lite stämning i mitt hem. Men jag vet inte om jag kommer att orka det, jag känner redan nu att jag vill fira julen själv med min familj i år, jag orkar inte med alla andra, de pratar så mycket och konstant. Lugn och ro, en vecka utomlands på en strand med värme och vila, det är vad jag önskar mej mest. Men eftersom gubben inte gillar sol och bad så lär väl inte det heller hända.

Jag känner att jag inte orkar med honom heller nu, han är som ett stort barn som inte har vuxit upp och jag har fått ta över mammarollen för honom. Visst har jag delvis klivit in i den själv, jag har alltid varit den tysta ordentliga flickan och de mönstren bryter man inte så lätt. Men nog har han hjälpt till genom att själv glida in i ta-hand-om-mej-rollen, den chansen har han inte försuttit.

Vad vill jag göra i mitt liv, vad vill jag bli?

Kan jag komma på vad jag vill ska hända och få det att hända? Kan DU? Vet du vad du vill med DITT liv?

Annoest

Jag klarade nätt och jämnt veckan efter min sjukvecka, sedan kraschade jag igen och nu är jag sjukskriven på riktigt. Jag trodde att det skulle räcka med en veckas vila men jag är mer utarbetad än jag någonsin trodde att jag skulle bli och nu är det allvar. Under de senaste tre veckorna har jag aldrig spillt så mycket i hela mitt liv, i början satt jag bara framför teven och såg något som rörde sig, men jag har ingen aning om vad det var jag tittade på, jag kunde inte koncentrera mej. Och minnet ska vi inte prata om, fortfarande kommer jag på saker men de försvinner på en gång igen, att det sedan är väldigt svårt att försöka minnas saker gör det inte lättare. Det är stopp i hjärnan just nu och det enda som fungerar är alla invanda saker, sånt som jag har gjort i så många år för där behöver jag inte tänka på vad det är jag gör. Jag bara gör det men det går inte fort, allt tar så lång tid för mej, vad jag än gör. Så jag accepterar att min kropp och hjärna inte klarar av mer nu, och gör det jag gör i min takt och på mitt sätt.

Vila och sömn samt en daglig promenad för att handla den mat som behövs, eller bussresa ner till centrum beroende på hur slut jag känner mej för stunden. Det är fullt tillräckligt och bara att försöka handla kräver stor ork.

Som tur är har jag en bra chef och jag har träffat bra läkare, som tror mej, bara en sån sak! Jag var väldigt orolig i början men efter att ha pratat med dem en stund så förstår de av sig själva att jag inte mår bra, på riktigt och det gör i sin tur att jag kan släppa en del av oron och koncentrera (försöka i alla fall) mej på att komma tillbaka i min takt. Det går inte att skynda på det här, det första dagarna i den veckan som jag jobbade är väldigt luddiga för mej, men jag kämpade på för jag trodde att det räckte, så fel jag hade...

Nu börjar jag lugna ner mej och gör det jag känner att jag klarar av vid det tillfället och framförallt så drar jag mej inte ett dugg för att säga åt familjen att göra saker åt mej som jag inte orkar med. De hjälper visserligen till
mycket mer nu och det måste dem om jag ska kunna bli bra igen. Det är tyvärr inte så att de alltid har hjälpt till så mycket som jag har önskat/sagt till om men nu vet alla, inklusive minstingen, att de måste hjälpa till för att jag ska orka.
Visst tänker jag ofta att 'nu när jag ändå är hemma kan jag göra det eller det', men jag kommer aldrig dit. Tanken försvinner på en gång och jag inser själv, under tiden som jag tänker det, att det är omöjligt nu. Jag ska inte behöva göra såna saker och det kanske är därför som jag släpper tanken lika fort, eller så är det för att jag inte klarar av att göra andra saker.

Kalaset, det var bara de allra närmsta, mina föräldrar, systrar med familjer men det räckte till och blev över. Så fort alla hade gått gick jag och lade mej och sov ett par timmar, jag var utmattad. Inte av städning och fixande inför klalaset utan av att vara med dem, och det är ändå människor som står mej nära! Det är lite skrämmande och så pass illa tror jag inte ens att mina föräldrar anade att det var. Jag hoppas att det inte behöver få reda på allt, det är ändå mamma och pappa och de börjar bli gamla så jag är mer rädd om dem nu.

Om jag har massor av stavfel så vet ni varför, energin/koncentrationen räcker inte till mer än det viktigaste.

Ta hand om er själva och njut av de små stunderna, för er egen skull.

Kramar Annoest

Dagen efter min födelsedag skulle jag bara ta det lugnt och kanske baka en liten kaka...det slutade med att jag insåg att jag höll på att gå in i den berömda väggen. Jag var så slut, trött, ledsen, grinig, you name it. När jag blev gråtfärdig för att min yngsta son inte åt upp mackan insåg jag hur slutkörd jag verkligen var, så jag gjorde inget under resten av helgen, jag dukade inte ens undan mina mattallrikar!
Det har hänt någon gång tidigare att jag har känt mina begränsningar, då jag har varit nära väggen, men det har känts annorlunda mot nu. Jag vet att all övertid har tagit hårt på mej men jag insåg inte hur hårt det tog.

På måndagen ringde jag min chef och sa 'jag stannar hemma ett par dagar, jag orkar inte'. Det enda hon sa var 'ta det lugnt nu och gör INGENTING, vila upp dej'. Hon förstod och sa inget mer om det, hon har inte ens ringt under veckan för att kolla hur jag mådde utan bara låtit mej vara ifred och det var det bästa hon kunde gjort med tanke på hur jag mådde. Så skönt att slippa tänka, jag har sovit, vilat, tittat på filmer och bara varvat ner. Inte fixat det eller passa på att göra ditten eller datten, bara varvat ner.

Imorgon är det dags att jobba igen, men nu tänker jag låta bli övertiden de första veckorna, jag måste ta det lugnare. Sedan råkar det också vara en massa föräldramöten, kvartssamtal och en födelsedag i den kommande veckan och den följande så det räcker mer än väl.

Lusten att baka börjar komma tillbaka men orken är inte riktigt med mej ännu, så jag väntar ett tag till. Jag förvarnade det blivande födelsedagsbarnet att det nog bara blir köpekakor den här gången men det var helt okej
för honom. Jag orkar inte baka till hans kalas den här gången tyvärr, men det tar jag igen en annan gång, det vet både han och jag.

Om jag fick välja skulle jag vara hemma en vecka till för att få tillbaka hela gnistan, men det här får räcka nu plus att jag vet att det inte blir någon övertid på minst två veckor. De får lov att klara sig själva (och det kan dem men det inser de inte alltid själva).

Jag har en påse med köpekakor till jobbet som vi ska smaska i oss när vi tar det traditionsenliga födelsefikat och det ska bli roligt. Vi har olika rasttider på min avdelning, men vid såna här tillfällen samlar vi ihop oss.

Kram på er och fika mera, det är livsnödvändigt!!

Annoest