Igår fyllde jag år och det enda jag fick från familjen var ett grattis vardera, inte ens en kram från gubben eller en blomma från macken som ligger mindre än en minuts gångväg bort...
Tror ni att jag känner mej uppskattad? Tycker ni också att de tar mej för givet?!! Det suger, ärligt talat!
Jag begär inte att få presenter men en kram och möjligen en blomma, mackens duger fint, men annars har jag inga krav på familjen under min födelsedag. Det som gjorde mej mest besviken var när jag fick intrycket av gubben att han hade gömt en liten present till mej men det visade sig inte alls vara så. Då blev jag ledsen i hjärtat!
Han är inte den som kommer med presenter eller blommor, speciellt inte på givna dagar, dvs födelsedagar, utan han kan komma med något en helt vanlig dag. Det är nästan mer uppskattat men nu var det många år sedan jag fick något av honom, förutom den vanliga fyllan så blev det en extra dyngrak-fylla! Han skyllde på att han itne mår bra och har haft ont i magen i flera dagar, men det är ju för fan magsjukan som han precis har haft och dessutom en förkylning. Och så den vanliga visan om att han nog inte har långt kvar nu, det har jag hört i en jävla massa år!
Så nej, jag känner mej inte alls uppskattad längre.
På jobbet har jag klivit över ännu en tröskel och där har jag ökat farten rejält men det är tyvärr mer negativt än positivt. Jag har inte hittat balansen ännu för den här farten och jag märker att det inte är bra för mej. Idag är det ett år sedan jag gick in i väggen och jag vill inte hamna där igen, det räcker med mina ner-dagar! Det känns som att jag har försökt kliva över fler trösklar än vad jag klarar av och att jag håller på att ramla ner igen, hjälp!
Det enda som var positivt med min födelsedag var att min mamma och pappa kom över, även fast jag hade sagt ifrån mej allt firande från släkten (skjutit upp det), och med sig hade de blommor och en smörgåstårta! För att de tyckte att jag var värd det och att jag skulle få något litet extra på min dag! Gör inte det dem till världens bästa föräldrar?! De har alltid och kommer alltid att ställa upp för mej och min familj, likadant för mina systrar, och hur jag än gör så kommer jag aldrig att komma upp till deras nivå, inte som jag ser det i alla fall. Speciellt mamma, hon är mån om alla. Mormor var likadan och farmor med, jag tror att det var något speciellt med deras generationer för dagens generation är jävligt självisk.
Jag saknar mormor, farmor och farfar! Morfar tog livet av sig när jag var tre år så honom minns jag inget av, men mormor hon var underbar! Jag bad mamma om hennes kokböcker och recept om ingen annan ville ha dem vid bouppteckningen och de står så fint i min bokhylla och påminner om henne. Ingen gjorde kåldolmar som hon och ingen gjorde kokoskakor och citronsaft som farmor! Jag tror att jag har det receptet någonstans i mina gömmor, citronsaften har jag redan gjort många gånger.
Farfar gick alltid runt och visslade en trudelutt när han var glad, mormor brukade gnola en melodi och det gör jag med ibland när jag mår bra. Jag önskar att de hade fått träffa sina barnbarnsbarn.
Här är mina fina blommor som jag njuter av, de både luktar gott och är fina!
Men jag kommer att bli firad av mina jobbarkompisar i alla fall, däremot blir det nog inte hembakat till vår fikastund, det får nog bli köpebröd i år igen.
Jag får göra som när jag fyllde 30, jag beställde ett smycke till mej själv som jag väldigt gärna ville ha, ochdet får jag göra som en present i efterskott den här gången med, lite sorgligt eller hur?
Annoest
