För snart ett år sedan
Ja, det var länge sedan jag skrev, jag vet. Det var tungt förra året och efter min lilla ambulansfärd så fick jag någon form av förkylning som satte sig så rejält att den återkom några dagar varje vecka, i flera veckor, innan den slutligen klingade av. Det "roliga" med den var att den satte sig på rösten och det har jag aldrig haft något problem med tidigare, men efter det så är rösten det första som kraschar när jag börjar må mindre bra eller bara är slutkörd.
Jag vet inte (minns inte, snarare...) om jag har nämt något om min skilsmässa så jag tar den i korta drag. Vid den här tiden förra året hade min skilmässa till slut gått igenom och det var en riktigt segdragen historia, för att uttrycka det milt... Som vid alla skilsmässor där det är barn under 18 inblandade, finns det alltid sex månaders betänketid för parterna. I vårt fall tog det ännu längre tid då det bara var jag som skickade till tingsrätten (tror jag det var) att jag ville fullfölja skilsmässan. Då läggs det på en yttrandetid för den andra parten, på 3-4 veckor. Sedan ska det processas innan allt gått igenom. Efter nyåret hade jag fortfarande inte hört något mer om det var klart eller ej, och det var den enda ljuspunkten jag såg fram emot vid den tiden. Till slut bestämde jag mej för att ringa och undersöka varför det stod och stampade. Svaret jag fick höll på att få mej att gå in i väggen en tredje gång...de hade missat att sätta vårt ärende under bevakning!!! Men det låg överst i högen och nu skulle de åtgärda det på en gång...
Hur i helvete kan det vara meningen att jag som privatperson ska behöva ringa och påminna en myndighet om att de ska göra sitt jobb?????!!!!! Det var bra jävla tungt ändå, utan att få det beskedet kastat i ansiktet som en stor käftsmäll!!!
Det dröjde ytterligare ett antal dagar innan pappren kom hem och sen tog det tre veckor innan allt var ändrat i alla register, men då ändrades det bakåt i tiden!! Ni hör själva hur sjukt det låter men så går det till i byråkratins land, suck!!
Som tur var så hade jag min jobbarkompis till stöd och som jag kunde prata och gråta ut hos. Jag var så nära att bli knäckt då och hade förmodligen ramlat in i väggen igen, om jag inte hade kunnat få stöd, tröst och prata av mej hos henne. Jag ska inte säga att allt lyftes av mej på en gång, men de där timmarna i omklädningsrummet på jobbet gjorde att jag kunde fungera hyfsat i tillvaron.
När väl allt var klart med skilsmässan kunde jag påbörja en utredning för yngsten, vilket hans far hade suttit på tvären i många år för. Det spelade ingen roll att den skulle ha gjorts för att underlätta för yngsten, hans pappa tvärvägrade, oavsett!!
Efter skilsmässan kunde jag sakta börja se ett ljus långt bort i tunneln och långsamt ta mej upp på skakiga ben igen. Till slut kom jag så långt att jag började ta små promenader, långsamt ökandes, tills jag äntligen hittade tillbaka till lite av min tidigare styrka.
I samma veva fick jag kontakt med en barndomskompis som jag har haft kontakt med till och från under åren, och det gjorde enorm skillnad för mej. Honom har jag alltid kunnat prata med och samma denna gång. Det tog ett litet tag innan vi var på samma nivå men sen började vi prata om allt. Han har hört mycket av mina tankar, funderingar och allt jag har fått ösa ur mej och det har betytt så mycket för mej att få en till som stöttar mej, på vilket sätt det än var!! Det har varit min räddning, de två fina människorna!
Idag har vi fortfarande bra kontakt och jag tvekar inte att skriva när det är något, han lyssnar, stöttar när det behövs och kommer med råd och uppmuntring när det behövs. Precis vad jag behöver och som jag önskar att alla skulle ha i sina liv.
Styrkekramar till alla som behöver det
annoest
