Nu har jag kommit en bit i väggen, igen. Suck!
Det var inte meningen men det gick som det gick. Yngsten har fortfarande inte kommit iväg till skolan pga hans magproblem och det tar hårt på min hälsa, just det att han inte blir bra någon gång. Så nu vabbar jag med honom och hoppas att det blir bättre.
Den pågående skilsmässan tar resten av mina krafter.
Nu har jag bestämt mej för att jag hittar en lägenhet, till mej och barnen, det är lättare än att hitta nåt till gubben, så att vi kan bo kvar. Men jag hoppas att det blir snart, så att jag får en tidsgräns.
Samtidigt försöker jag att inte braka in i väggen helt, jag måste hålla ihop så att vi kan genomföra skilsmässan, hitta en lägenhet till mej och barn, jag måste få ordning på yngstens mage så att han kan börja gå i skolan, jag måste hålla i planeringen av tonåringens student och sen även ta med yngsten till lite möten om hans fars flaskvanor...Jag har inte ens berättat för mina syskon om skilsmässan, orkar inte det nu!
Det är tufft nu, men jag har några jobbarkompisar som vet om min situation, som jag kan prata med om jag vill och behöver, även mina föräldrar, men jag kan inte, för då bryter jag ihop helt, igen.
Jag märker att mitt ordförråd har halverats igen, jag har fått svårt att somna på kvällarna och är väldigt lättväckt. Jag glömmer mycket och tappar bort vad jag gör, lägger saker och har ingen aning om var jag har lagt dem. Jag orkar inte alltid lyssna på familjen när de förklarar/berättar saker för mej och jag har inte full koll på vilken dag det är eller när jag behöver duscha osv. Det finns många fler exempel på vad som inte fungerar men en del kommer jag inte ihåg, och då kanske ni förstår hur illa det är.
En liten bra sak är ändå att jag känner igen tecknen och märker när jag ska släppa något, men det har redan gått för långt och tyvärr kan jag inte dela allt med min nuvarande man och det gör allting mycket tyngre.
Jag vet att det blir bra så småningom, men det är väldigt långt dit.
