Uppgiven
Ibland blir jag så ledsen, på min så kallade man.
Ser han inte hur jag mår, förstår han inte vad han gör mot mej och barnen?
Vad krävs för att han ska uppskatta oss och glädjas åt det han har?
Vi finns här och försöker hjälpa honom när han vill ta emot hjälp men vad gör man när han inte vill eller orkar?
Jag känner mer och mer att jag är på väg vidare, ifrån honom, men han märker det inte. Eller så märker han det men blir bara mer frustrerad istället för att göra något, visa att han vill.
Hur kan man hjälpa någon då? Svaret är: det går inte.
Men att inse det och att slutligen släppa taget känns så långt bort.
Låt mej gå, låt mej få flyga fritt, utan någon som försöker hålla mej kvar.
JAG kämpar men min kraft börjar också sina, det känns som om det inte är någon idé att ens försöka längre när det bara är jag som försöker. En blomma behöver omsorg för att kunna växa, likaså jag!
Så här är den, min kontaktannons, till den som uppskattar mej:
Finnes: en trogen och vänlig fru som har stort tålamod, som uppskattar det lilla i livet, men som vill ha en kram då och då.
Sökes: någon som uppskattar mej som den jag är, någon som gärna slösar kramar och som vågar visa att man vill!
Att alltid kämpa i motvind kan få den starkaste att ge upp och låta sig föras med åt andra hållet, trots att det är helt fel riktning i livet, men vad gör man?
Kram annoest
