På gång igen
Nu känns det bättre med det mesta, äntligen!
När jag skrev det förra inlägget (bortsett från det när jag var sjuk) så hade jag en tuff period. I efterhand har jag kommit på att det var likadant efter förra väggen, när jag har varit igång på heltid ett tag så tog det tid innan jag hittade balansen mellan att inte jobba för mycket och fixa för mycket hemma, själv alltså... Det är jättesvårt att hitta lagom men det kommer till slut.
Förmodligen var jag både trött och utarbetad och då sjunker jag ganska snabbt, men det som lyfte min fredag och även delar av helgen, var en lite kommentar från http://oslofru.com/ . Det gjorde verkligen min dag och var precis vad jag behövde just då.
Resten av helgen minns jag inte så mycket av, tror att jag gjorde ett städryck och sov ganska mycket, men sedan kom måndagen...med de här fina bacillerna som går runt just nu. Jag härdade ut dagen på jobbet men var rejält sjuk när jag kom hem på kvällen. Feber, ont i halsen och kroppen och så trött. Det kändes mer som en slags influensa för så trött brukar jag aldrig vara när jag är sjuk, jag sov till och med på dagarna! Det händer i stort sett aldrig för mej, möjligen när jag har gått in i väggen men inte annars. Men veckan gick och lördagen kom och det var första dagen som jag kände mej pigg på morgonen, det kändes som en vändning. Så jag åt frukost medan resten av familjen sov, ville äta lite till och gjorde en rostis som jag parkerade mej med i kökssoffan med. Sen small det till i ryggen och jag kände hur jag höll på att svimma bort av smärtan, jag mådde så illa och blev snustorr i munnen på samma gång. Jag ropade halvt på hjälp och hörde hur yngsten kom ut i köket, sedan flimrade det färger och mönster framför ögonen och jag svimmade, sittandes. När jag vaknade till igen stod yngsten framför mej med tårarna rinnades, stackarn hade blivit väckt av mej som ropade på hjälp. Så jag försökte lugna honom och bad honom hämta sin pappa och säga att jag hade fått ryggskott. Han väckte sin far med tårarna fortfarande rinnandes som kom ut i köket lika yrvaken som yngsten. Han lyfte upp mej och fick in mej i sängen och lade soffkuddarna under benen så att jag låg med ryggen i ett bra läge. Sedan var det dags att trösta yngsten och förklara vad som hade hänt. Usch, det måste ha varit jätteläskigt för honom!
Efter ett par timmar behövde jag gå på toaletten och gubben fick ställa mej upp och gå sakta med mej mot badrummet, nästan framme så kände jag att det började snurra i huvudet och sedan vaknade jag upp i hans famn, med tonåringen hållandes i mej bakifrån. Jag hade svimmat en gång till...
Ja, en riktigt spännande dag var det, men efter det så svimmade jag inget mer, jag lärde mej att ta mej upp själv och kunna gå på toaletten själv men jag hade sällskap de första typ tio gångerna innan de insåg att jag kunde klara mej själv. Jag har råkat ut för det här en gång tidigare, för över fem år sedan, men då fortsatte jag att svimma så då ringde jag efter ambulansen till slut. Jag menar, det känns inte bra att hålla på och svimma så fort jag försöker ställa mej upp, tror till och med att jag svimmade när jag satt ner på toaletten en gång, vid förra tillfället. Men då sade läkaren att det var ryggskott och det vara bara vila, värme och sen träning som gällde, så jag visste ju vad det var även denna gång.
På måndagen (min födelsedag) var jag tvungen att ta mej ner till vårdcentralen för att få ett sjukintyg, jag hade redan varit hemma en vecka då. Med stödhjälp av tonåringen kom jag dit och hem igen men dagen firades inte nämnvärt, lite smörgåstårta blev det till middag. Den hade mamma smugit in i kylen med hjälp av yngsten. Den mamman är otrolig och jag är glad över att hon och pappa finns.
Annars tror jag att veckan gick, med mycket vila, filmtittande och små små framsteg.
På ett litet sätt var det nog bra att jag fick ryggskott, för nu var jag tvungen att vila mej och det behövdes. Jag sover fortfarande mycket men jag börjar få fart i stegen när jag går min dagliga runda och jag klarar av mycket mer nu, det känns bra.
Kram annoest
