Blähh!!
Igår var en riktig skitdag för mej, huvudvärken satt stenhårt och jag var så arg och ledsen. Ja, egentligen började det kvällen innan med ett utbrott från hans sida. Det var den ena utfrågningen efter den andra om yngsten si och så och självklart har han missförstått en annan sak också, inget ovanligt när han har druckit...
Men det slutade med att jag fick ta en massa skit för att jag (läs någon) inte har hittat någon lägehet åt honom osv. För om jag inte hittar något så måste han säga upp den här och byta den mot en mindre, som han sa. Och det är ingen press (jo han sa faktiskt så, ordagrant!) jag bara berättar hur det är. PUNKT!!
Ingen press, nä nä absolut inte! Men själv har han inte gjort någon ansträngning för att underlätta om skiljsmässan, det enda han gör är att gnälla och skälla om lägenheten och varför inte jag kan hitta något och varför inte mina föräldrar kan köpa en lägenhet till honom. Men att leta själv, det går ju inte, nä det är bättre att lägga över allt på mej!!
Nu börjar jag tröttna på honom på allvar och speciellt hans fasoner!
Jag hade behövt prata med någon igår men den enda som jag kan prata med om allt, är en jobbarkompis som jag tyvärr inte pratar med så ofta därför att hon är väldigt upptagen tråkigt nog. Men hon är den som vet hur det är, för hon har gått igenom allt själv och hon kan lyssna och trösta mej, av den enkla anledningen att hon vet hur det känns.
Inte ens de få andra som vet frågar hur det är eller hur jag mår! Visst, det är inte ofta som jag orkar prata om det men en liten fråga eller ett uppmuntrande ord skulle inte vara fel.
Jag hade ett lära-känna-samtal med vår nya mellanchef nyligen och berättade att jag är under skiljsmässa och letar lägenhet med ljus och lykta. Efteråt insåg jag att jag saknar någon att prata med, jag behöver få vräka ur mej alla känslor som jag håller inne med.
Men jag kämpar vidare men det är jävligt tungt ibland.
annoest
