iblandbakarjag

Vi hade möten på eftermiddagen i fredags, där vi fick veta hur vi ligger till med arbetet. Just nu är vi överhopade med jobb och det bokstavligen rasar in, både via faxen och via killarna som sorterar upp allt.

Jag fick höra att jag fortfarande hade nästan två timmar kvar att jobba in för förra veckan, då vi alla måste jobba över ett antal extra timmar varje vecka för att vi ska slippa jobba över en lördag istället. Chefen undrade hur jag tänkte komma ikapp med det.

Då fick jag första chocken, vi hade pratat om det veckan innan och jag sa att det är från dag till dag som jag vet om jag orkar stanna kvar. Men jag förstod inte att jag var tvungen att stanna, jag trodde att jag kunde stanna kvar de dagarna som jag orkar även om jag inte gjorde det antal timmar som var bestämt. 

Som ni vet lever jag under en stor press och jag är glad om jag tar mej igenom dagen, och om jag mår dåligt inombords eller är trött (både fysiskt och psykiskt, vilket jag är mer eller mindre varje dag), så blir jag mindre stresstålig och risken att jag går in i väggen igen är överhängande.

Sedan kom chock nummer två, hon sa att jag var tvungen att vara där när min arbetstid börjar, jag får inte komma senare och sedan jobba över för att ta igen tiden som jag missade, vilket jag har gjort hittills när jag har mindre bra dagar. Det har varit en liten tröst att kunna göra det och jag trodde inte att det spelade någon roll, då jag stannar kvar på kvällen och jobbar igen den tiden som jag kom senare på morgonen, varje gång det blir så. Men så får jag inte göra nu och det spelade ingen roll att jag tog igen det efter arbetsdagens slut. Så jag måste tvinga mej upp och tokstressa för att hinna till när jag börjar, sedan måste jag också jobba över mina timmar varje vecka och sen fick jag den sista smällen, jag är tvungen att gå till vårt "arbetshälsoställe" och prata om jag inte klarar det...

Hur mycket ska jag behöva ta? Jag klarar inte hur mycket som helst och jag har redan flera berg på mina axlar som får mej att gå på knäna varje dag.

Hon vet mycket väl hur jag har det och hur jag mår och även att jag gör så mycket som jag klarar av för stunden. Men att då kräva ännu mer och sedan ha mage att tycka att jag måste gå och prata, även om jag själv inte känner att jag behöver det, det var hinken som fick bägaren att rinna över! 

Hon slår undan benen på mej när jag försöker ta mej upp från botten där jag har varit sen före jul! För det var botten, det kände jag, och nu har jag bara vandringen uppåt kvar, men hur ska jag klara av det när hon gör allt för att jag ska halka ner igen? Det är faktiskt så jag känner, att hon slår på en som redan ligger ner. Hur kul är det att ens orka försöka då?

Hon står verkligen inte högt i kurs hos mej och jag vill inte ens se henne.

Fredagen slutade med att jag jobbade över för att jag skulle fylla min kvot och jag satt och grät samtidigt som jag försökte jobba...!!! 

Då undrade jag vilket århundrade jag levde i, så ska ingen behöva ha, ingen ska behöva stå ut med sånt!!

Helgen var inte mycket bättre den, jag var ledsen hela tiden och sov dåligt.

Veckan har varit tung, väldigt tung.

Jag har jobbat och planerat mat hemma, handlat och samtidigt tvättat.

Det har gått men inte mer än så och det är bara en tidsfråga hur länge jag orkar.

Som tur är kom min pratkompis förbi och jag hann ösa ur mej lite, efter det kändes det lite bättre och vi har mailat varje dag så där har jag kunnat ösa ur mej lite till.

Förra lördagen tog jag av mej ena ringen, med mycket vridande men till slut var den av. Under hela veckan har jag varit orolig för att få kommentarer om det men än har jag inte fått några. Igår tog jag av mej den andra ringen och den var svårare att få av, kanterna var inte raka, men jag fick bort den till slut. Fingret var ganska ömt och det är fortfarande insjunket där ringarna har suttit, men jag antar att man inte suddar ut mer än 20 års ringbärande över en natt...

Den här helgen har jag bara vilat, jag känner i händerna att det har varit för mycket. Ett av mina tecken på väggen-stress är just värk i händer och fingrar.

Vi får se hur det går.